Soffie's liv

Inatt lämnade jag in en ansökan till ett nytt jobb, idag har jag just vart inne på örebro och karlstads universitets hemsidor. Jag finner mig mer och mer bekväm i tanken att hitta något annat.
Jag grämer mig lite över vilken lättnad jag känner när jag äntligen vågat ta ett steg, till sist. Jag grämer mig därför att jag verkligen tycker om min nuvarande arbetsplats, eller att det borde vara så att jag verkligen tycker om min nuvarande arbetsplats. Jobbuppgifterna är bra, arbetskamraterna är underbara. Mina så pôjker.. o nåra flickor förstås.
Stämningen, däremot, är fruktansvärd numera. Det lät så bra när de talade om hur det skulle bli, men hur det blev, är en helt annan femma. Jag har bara nyligen fått bytt arbetstjänst, upp till de utfrysta och spottade på, så jag kan inte tänka mig vad svårt de måste ha haft innan det, innan jag såg någonting från min naiva lilla synvinkel.
Jag gjorde iallafall ett ärligt försök i att berätta för de "bestämmande" att organisationen inte fungerar, att kanske var inte de nyanställda så rosenrungande bra som det först verkade. Varför håller ni dem då så hårt bakom ryggen, när ni vet att båten förliser när all tyngd ligger på ena kanten.

En liknelse kan vara en historia jag hört om den försvunna staden Atlantis.
Det var en stad med två hövdingar, i fullständig harmoni med varandra för generationer. Allt i deras liv delade de broderligt upp, lika mycket till båda klaner. De hade lika många folk under sig. Samma antal getter, kor och höns på varsin sida av ön, de båda klanerna. Lika mycket pengar. Allt. Och det funkade bra.
Men en dag hände något, den ena hövdingen började bli girig, han ville ha mer rikedom, mer kreatur och mer folk under sig en den andre. I början märktes inte mycket av den giriges svindlerier, men en natt vart frestelsen för stor och han smög över till den andre hövdingens by och stal allt som fanns kvar av rikedomar, kreatur och allt annat av värde.
Snabbt gick de sen, marken började skälva och skaka och sprickor uppstod som i den värsta jordbävning. Den girige hövdingen såg det som ett täcken på att han hade gjort gudarna arga genom att bestrida deras vilja om jämlikhet. Snabbt försvann Atlantis ner i havet med buller och bong, rök och eld, för att aldrig mer finnas till.
Han hade inte helt fel; det var hans girighet som orsakat stadens förfall. Men inte med hjälp av gudarna. Hade han vetat grunden till traditionen, i att ha jälikhet mellan de båda städerna hade han vetat att detta berodde på att Atlantis var blått en stor klippa, med mitten centrerad på ytterligare en klippa, vilket gjorde att hela ön balanserade på en våg. och när folket inte längre kunde samsas och dela med sig... ja, då slog vågen över.


Vi är två företag på området, de företagen har alltid; hållt sig på sin kant, respekterat varandra, och haft överseende.
Tills den dagen vi slog ihop det på ett område, utlastning.
vågen slår snart tilt och vad händer då? vem får skulden då? vem står ansvarig?

Jag har inte mått så bra på ett tag på jobbet, men det har mestadels endast berott på långa arbetsdagar och virriga kollegor.
nu är det det, plus en massa skit, och den malande irritationen i bakhuvudet över att ha blivit överkört. Man kör inte över mig! jävla svin.

Så jag orkar inte mer. orkar inte till den grad att jag nu gett upp.
Tyvärr är jag inte den ända som mår såhär.

Vad hände med dig? Man kunde prata om allt med dig, och du hjälpte till. Var förstående.
Nu är du tom. Endast ett skal. Du är borta.

happ, nej tvättstugan, nu har jag fått rensa huvet en stund