Varför komplicerat?
Varför kan det inte bara vara så att man kan vara helt perfekt,
sen får man det perfekta jobbet,
sen den perfekta karln,
perfekta bilen,
som matchar den perfekta manikyren?
Och varför i helvete denna jävla ständiga strävan efter perfekthet?
Jag är lika perfekt som en troglodyt ungefär, men vafan; de har väl sin charm det också?!
Men sätter jag då för höga mål?
Mitt motto är inte -bästa möjliga liv, med minsta möjliga ansträngning... men ibland undrar jag allt.
Är det så att på alla sätt jag ser mig själv på; så är det inget av dem som är rätt?
Jag tycker själv att jag är nog intelligent för att klara av det jobb som jag söker efter,
men ändå känner jag mig dum och IQ befriad
Jag tycker att jag är en bra kompis,
men ändå har jag aldrig riktigt tid till att ge dem min fulla uppmärksamhet.
Jag tycker att jag klarar mig bra som fri och självständig,
men där pendlar det mellan tydlig egoism och ren förtvivlan.
Folk kommer till mig för råd om livet, vilket jag är bra på att ge,
men jag har ingen jäkla aning om hur jag ska klara av mitt eget.
Jag talar högt; rör mig okomplicerat bland okända; håller huvudet högt eftersom jag har bra självförtroende.
Kollar mig i spegeln varje chans jag får; frågar efter samma instruktioner tre gånger; blir tyst och uppmärksam eftersom jag inte har någon självkänsla alls.
Jag klarar mig utan karl eftersom jag är stark,
men saknar ständigt någon att luta mig emot när benen viker sig.
Jag vill veta allt om personerna i min omgivning,
men släpper egentligen inte någon in på livet; då jag inte klarar att snacka känslor.
Jag är livrädd för att vara kär.
Och livrädd för att aldrig bli älskad.
Så jag tror att jag sätter för höga mål till mig själv. Karln i mitt liv kommer aldrig vara perfekt; men kanske perfekt kompatibel just för mig. (och det är faktiskt skillnad)
Jag kommer nog aldrig få ett jobb som inte medför en massa trassel; men kanske ett där just jag är bra på att lösa upp det.
Manikyren blir aldrig långvarig iallafall, stalltjej som man är och det kommer alltid finnas nyare och finare bilmodeller än den jag har, som faktiskt inte är så dum.
Jag har träffat en kille som jag finner mycket intressant (och trevlig, mysig, snygg, snäll, halvblyg) och det finns gensvar.
problemet är att det just är; komplicerat. Och faktiskt komplicerat på den nivån utaför sakerna som att han har hemska kompisar, för få gemensamma intressen, för liten...bil.
Utan kompicerat på ett sätt där det vore safeast för oss bägge två om vi inte fann nåt intresse för varann kanske. Eller vi kan nog inte gå vidare på ett tag, länge.
Och jag vet att det är dumt, kanske.
Och jag har verkligen försökt att finna honom ointressant (de brukar funka så jäkla bra med alla andra killar jag träffar)
Så jag vet inte, vad det blir.
Han vill inte starta nåt seriöst, det har jag ganska klart för mig. Men han är intresserad med.
Så varför komplicerat?
Go for it, or don't.
Whatever, tar de som de blir.
Så här har ni en personlig asbekt om och av mig. Det händer inte ofta.
(eget foto)
sen får man det perfekta jobbet,
sen den perfekta karln,
perfekta bilen,
som matchar den perfekta manikyren?
Och varför i helvete denna jävla ständiga strävan efter perfekthet?
Jag är lika perfekt som en troglodyt ungefär, men vafan; de har väl sin charm det också?!
Men sätter jag då för höga mål?
Mitt motto är inte -bästa möjliga liv, med minsta möjliga ansträngning... men ibland undrar jag allt.
Är det så att på alla sätt jag ser mig själv på; så är det inget av dem som är rätt?
Jag tycker själv att jag är nog intelligent för att klara av det jobb som jag söker efter,
men ändå känner jag mig dum och IQ befriad
Jag tycker att jag är en bra kompis,
men ändå har jag aldrig riktigt tid till att ge dem min fulla uppmärksamhet.
Jag tycker att jag klarar mig bra som fri och självständig,
men där pendlar det mellan tydlig egoism och ren förtvivlan.
Folk kommer till mig för råd om livet, vilket jag är bra på att ge,
men jag har ingen jäkla aning om hur jag ska klara av mitt eget.
Jag talar högt; rör mig okomplicerat bland okända; håller huvudet högt eftersom jag har bra självförtroende.
Kollar mig i spegeln varje chans jag får; frågar efter samma instruktioner tre gånger; blir tyst och uppmärksam eftersom jag inte har någon självkänsla alls.
Jag klarar mig utan karl eftersom jag är stark,
men saknar ständigt någon att luta mig emot när benen viker sig.
Jag vill veta allt om personerna i min omgivning,
men släpper egentligen inte någon in på livet; då jag inte klarar att snacka känslor.
Jag är livrädd för att vara kär.
Och livrädd för att aldrig bli älskad.
Så jag tror att jag sätter för höga mål till mig själv. Karln i mitt liv kommer aldrig vara perfekt; men kanske perfekt kompatibel just för mig. (och det är faktiskt skillnad)
Jag kommer nog aldrig få ett jobb som inte medför en massa trassel; men kanske ett där just jag är bra på att lösa upp det.
Manikyren blir aldrig långvarig iallafall, stalltjej som man är och det kommer alltid finnas nyare och finare bilmodeller än den jag har, som faktiskt inte är så dum.
Jag har träffat en kille som jag finner mycket intressant (och trevlig, mysig, snygg, snäll, halvblyg) och det finns gensvar.
problemet är att det just är; komplicerat. Och faktiskt komplicerat på den nivån utaför sakerna som att han har hemska kompisar, för få gemensamma intressen, för liten...bil.
Utan kompicerat på ett sätt där det vore safeast för oss bägge två om vi inte fann nåt intresse för varann kanske. Eller vi kan nog inte gå vidare på ett tag, länge.
Och jag vet att det är dumt, kanske.
Och jag har verkligen försökt att finna honom ointressant (de brukar funka så jäkla bra med alla andra killar jag träffar)
Så jag vet inte, vad det blir.
Han vill inte starta nåt seriöst, det har jag ganska klart för mig. Men han är intresserad med.
Så varför komplicerat?
Go for it, or don't.
Whatever, tar de som de blir.
Så här har ni en personlig asbekt om och av mig. Det händer inte ofta.
(eget foto)
Säg nåt!
Trackback
