Soffie's liv

Jag brukar alltid vara ute i god tid med vinterdäcken, men det är inte lätt när vintern bara stormar in. Blir inte enklare av att jag och mina vinterdäck inte bor i samma by. Mor och far står för förvaringsutrymmet där.




När jag gick från kontoret till omklädesrummet nu vid tolvsnåret konstaterade jag att snön stannade kvar på asfalten.
Jag blidde lite nervös så jag ringde min far, han jobbar på samma område som jag, och såg till så att han åkte efter mig på hemvägen. Gjorde mig lite tryggare; när de börja med att jag knappt kom upp för backen utanför jobbet, sen vart de ganska okej, sen... när de började falla snögubbar från himlen, det vart en centimeter snö på vägen och minusgrader. Då blev ja lite nervös faktiskt.
Men de gick bra. Jag är hemma och helskinnad.





Känner ni igen den här snögubben? :-)

Jag antar att det var en komplimang; min arbetskamrat kommenterade att jag blev mer och mer lik John Bauers "Prinsessan vid vattnet" för varje dag som går. De tycker att jag är lite fåfäng möjligtvis, men de får de tycka, jag är inte maskinoperatör 24 timmar om dygnet.

Tuvstarr.. som blir sittandes vid vattnet, fast vid sin egen spegelbild sökandes sitt förlorade hjärta.

Jag hade nästan glömt bort John Bauers illustrationer av "Bland tomtar och troll", en klassiker som väl inte undgått någon. och om det nu har gjort det, kanske ni skulle ta och kolla in svensk litteratur- konst- och myt historia.
Hans bilder är perfekta, och tidlösa, och uråldriga.



Sagan om älgtjuren Skutt och lilla prinsessan Tuvstarr.
Berättelse av Helge Kjellin.
Illustration John Bauer.






Han har även illustrerat många av våra asagudar.
Här Tor och Fenrir.
Älskar den här bilden.

Jag här jättefjollig med mina naglar, vill att de ska vara jättelånga och fina trots att jag jobbar på ett sågverk.

Jag hatar disk så mycket att jag skaffade en diskmaskin, men jag hatar att plocka i och ur den med.

Jag lyssnar på musik med sån inlevelse att jag ofta inte hinner med att göra det jag ska.
Och jag sjunger högt och falskt i bilen.

Jag är barnslig för att dölja min osäkerhet.

Jag säger vad jag tycker, men oftast vid fel tillfälle.

Jag är oorganiserad på gränsen till en vandrande naturkatastrof.

Jag kan inte uttrycka känslor vebalt, så jag skriver ner dem i en bok som ingen får läsa.

Jag glömmer att svara på mess och ringa tillbaka till folk, men det betyder inte att jag inte vill prata med dem eller att de inte är viktiga.

Jag har minnet i min almanacka, tyvärr glömmer jag att läsa den.

Jag kan inte följa modet, så min klädstil kommer alltid att vara.. orginell.

Men det är okej, va?

Jo, ja lever. Har bara bättre saker för mig än att sitta här. Livet snurrar på och man är glad, sprallig och mer medveten om allt runt omkring. Jobbet är lika boring som vanligt.
Men det är inte mitt livs vardag vi ska prata om nu. Utan om nåt annat.

Jag har fått det ärofyllda uppdraget att vara brudtärna på min bästa väns bröllop. Stunden är äntligen inne och jag är så glad för deras skull nu.
Men tjitt va grejjer som ska göras.
Och för att inte tala om .... *trumvirvel* möhippan... hehehe... de ska bli kul =)

sen är de ju de här med att de vill att jag ska stå för kärleksdikten till ceremonin. Okej, visst.
Gick igenom mina diktböcker för att se om det fanns nåt att börja med.. ehh..
Sofies dikter är inte lagda åt de hållet tydligen så det är bara att vässa pennan och försöka komma på nåt.
Men inspirationen finns ju där, så de blir nog inga problem.. ;-)

well well.
ne. nu orkar ja inte skriva nå mer.
Men så ligger de till

Kram på er

Det är vad jag känner att jag skulle behöva för att hinna med.
Mellan jobbet och hästarna och flängandet runt till kompisar för att göra ditten och datten så har jag numera väldigt lite tid till att vara jag med mig själv, i mitt eget hem.
Don't get me wrong.
Jag älskar att umgås med vänner, och jag älskar att jag har orken att ta upp tiden med hästarna.
Jobbet.. ja, man måste ju ha pengar.
Och det är inte det att jag tycker om asocialitet.
Men att gå en dag utan att ha saker planerade att göra, inte rusa iväg så fort nån vill ha med mig nånstans, inte behöva planera in minsta tid. Det var vad jag gjorde efter jobbet idag. Sa nej till stallet, nej till tvsällskap, tillochmed nej till lagad middag.
Kom hem, kände att jag ville (!?) ställa mig och fixa disken. Satte igång ett dataspel jag inte spelat på länge, somnade till det en stund. Talade med en vän som ringde som inte bor här längre och som jag tusan inte sett sen jul. Lagade mat alldeles på egen hand. Tillbaka till dataspelet. Nu sitter jag här på bloggen som jag inte riktigt har tid för längre.
Inga planer, inga måste hinna med. Plockade fram lite höst/vinter jackor och plockade bort sommar jackorna.

Jag ska ta en sån här dag varje vecka. Bara tänka på mig själv. Det är min nya regel.
Och jag kom på den idag efter ett nervöst sammanbrott i bilen efter jobbet. När jag kände att alla måsten, tillsammans med alla funderingar, drev mig till vansinne.

Så nu känns de bättre.

Satte upp en annan regel häromveckan. Löd som följer;
Det är lika långt hem till mig som det är hem till er, varför måste jag vara den som besöker? Och mina vänner uppskattade att jag sa till.

Jag antar att detta är min resa till att hitta mitt inre lugn eller va de nu kallar det.

Peace out
Tror jag ska ta nåra kapitel i boken nu.

Det är inte alltid så lätt. Mycket konstiga facktermer man måste kunna, vilken kurs har ja missat att gått för att lära mig dom.
Och man måste göra val, nästan i blindo. Det är inte så lätt alla gånger.

På fredag blir jag bilägare.
Och jag sitter och klurar på det här med försäkringar. Jisses va mycket de finna att välja mellan. Och herregud va skillnad de är på priser.
Det ena, ett som gör mycket rolig reklam på teve om att de är så himla bra och billiga, vill skinna mig ren på pengar.
Medan ett annat erbjuder samma saker för hälften så mycket pengar.
Konstigt det där med försäkringsvärden, att det kan skilja så.
Nej, fan, håller på att elda upp spisen, tusan.