Soffie's liv

Har precis kommit hem från en provdag på jobbet. De ville ju inte sjukskriva mig längre utan att jag skulle försöka jobba idag, på den platsen på jobbet där man behöver göra absolut minsta möjliga; paketeringen på nya hyveln. Består av att man var 5e min ca plastar paketet och lägger på mellanlägg (träindustri) och trycker på en knapp.
Började jobba 15.00; vid 19.00 höll jag på att avlida, kunde inte sitta för de gjorde ont, kunde inte stå, för de gjorde ont. hade jag lagt mig raklång på golvet och slutat andas kanske jag inte hade fått så ont.
Så i morrn blir det samtal med chefen, och med företagshälsovården.
Mina arbetskamrater är ganska förstående dock, fast när man går inne på ett ställe, borde vara fyra pers och man (de) va 2+1/4 dels pers så vart de förstås lite påfrestande för dom, tyckte de, och de förstår ja, de fick ju t.o.m hjälpa mig att paketera till slut, men ja tänkte att lika bra att gå skiftet ut, så kan ingen komma och säga att jag inte gjorde ett helhjärtat försök iallafall. jag känner folket jag jobbar med, så jag vet hur snacket går.
Dock blev jag lite stött idag när en av dem berättade att de hade i förra veckan när jag var hemma, diskuterat om hur mager jag hade blivit under semestern o ditten hit och dit. De kändes lite, jag är väl medveten om och försöker till fullo att få tillbaka mina förlorade kilon. Men jag diskuterar inte deras vikter så då behöver inte de diskutera min, iallafall inte när jag inte är närvarande.
nej, usch. Bröt ihop hejdlöst gjorde ja flera gånger, en gång för att jag inte lyckades flytta palldragarn för de gjorde för ont, en gång för att de blev för mycke harranger i fikarummet runt mitt ryggont med sarkasm och roligheter, och en gång när en kom och gav mig en smäll i ryggen för att han inte fattar bättre. gråtkavalkad.
jippie.
nu ska jag dränka min sorger i sömn.