Soffie's liv

Jag fick svar från försäkringskassan i fredags, och hör och häpna så fick jag rätt till havandeskapspenning! Wow, jag är mållös, eftersom jag så mycket ställt in mig på att det skulle behöva bli krångel och bråk för att jag skulle få som jag ville. Men icke. Så de är väl bara att tacka och vara glad då. Det är ju inte så ofta när det gäller försäkringskassan...

Och så blev ja med om en otrevlig känsla när vi åkte till mor och far i söndags. Vägen har blivit så dåligt plogad ut till dem så de var mer som att försöka ta sig fram på en traktorgata i skogen än att åka på en asfalterad landsväg. Men det är ju sant, vägarna på landet är ju jävligt oviktiga, trafikerade dagligen av traktorer och lastbilar och alla möjliga tunga fordon, i jämförelse med städerna.
Så när vi väl kom fram till mor och far så var Soffie i tårar av obehagskänslor och rädsla; bebis i magen var inte glad alls.
Men men, spänningarna i magen släppte till dagen efter så nu känns de väl som vanligt igen. Förutom kanske att tösen kommit på att det är roligare att sparka inåt i mammas kropp mer än bara utåt magen och naveln sett... jippie, man känner sig inte det minsta mörbultad, fast knället över det blir oftast kortvarigt, för det är ju så himla skönt att veta att det är bra där inne och och man känner "kontakt" med henne.
Jag längtar nu bara till hon (eller han) kommer ut så vi får se vad det är för en liten person, titta in i ögonen och räkna alla fingrar och tår om och om igen... hmmm...