-:Restmode:-

Precis snott älsklingens sista RedBull ur kylskåpet. Det var inte vad jag var sugen på, men jag halsar i mig och hoppas på att den gör nytta en liten stund.
Virre var här och försökte vara social med mig medan Nicole hade en kväll där bara allt var fel. Hon var trött, och hungrig, och hade magknip, och var mammasjuk, och ville kolla teven... Fast jag kunde inte få de riktigt i rätt ordning verkade det som. När jag försökte rapa henne ville hon sova, när jag försökte sussa henne ville hon äta... När ja mata henne hade hon magknip och ville rapa och fisa...
Men nu är allt bra igen, mamma gjorde rätt tillslut.
Så nu vilar hon i vagnen och jag slurkar i mig energi.
Älskling jobbar.
Han började jobba denna vecka, halvtid till att börja med.
Skönt.
Skönt för ekonomin, skönt för han att få tillbaka verkliga livet med alla vanliga rutiner.

Jag funderar över hur de blir när jag ska börja jobba igen. Hoppas jag orkar, kroppsligt. Försöker komma igång och träna, bearbeta upp musklerna igen. Jag är livrädd för att jag inte ska klara av jobbet när jag kommer tillbaka. Livrädd för att vara för svag och bli en belastning. Hatar att jag vart så otillräcklig när jag fick foglossningsbesvär. När man jobbar med kroppen som jag gör, och man kämpar redan från början för att inte vara den svaga länken på industrin, så får man smått ångest av att tänka på hur de blir sen när man kommer tillbaka.
Jag vet väl innest inne att det är skeptiskt om min kropp, framför allt ryggen, klarar så många år till med detta springande-klättrande-lyftande.
Så jag måste verkligen börja stabilisera musklerna så jag kan börja träna. Nån dag, när jag har ork och tid samtidigt. Om jag kommer ihåg att göra det när jag har ork och tid.
Placenta-brain -som AnnSofie så fint kallade det, vilket i mitt fall bäst kan översättas till totalt och kroniskt hjärnsläpp i mitt fall. Jag vet inte vilken dag det är knappt, eller saker jag ska göra, eller saker ja borde tänka på att få gjort. Herregud! Jag har ett bröllop att planera och jag kan inte ens komma ihåg att laga mat.

Jösses vad jag svamlar iväg...

bäst att stänga av hjärnan igen innan de blir överbelastning. Sätta mig framför teven och återgå till Restmode.


Säg nåt!

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0