Soffie's liv

Ibland kör det ihop sig rejält, och just en sån vecka har vi förstås nu.
Tråkigt nog så hann jag och lilla Nicole bara vara hemma från BB i sisådär 6 timmar innan jag blev tvungen att köra min älskade karl till lasarettet med akuta magbesvär.
Som nytransplanterad sedan bara ca 6 veckor tillbaka så måste vi vara extra vaksamma på alla sorters sjukdomar han kan få.
Tyvärr slutade det hela med en tripp till uppsala sjukhus för min älskling, dock är det inte allvarligt så nu väntar vi på att han förhoppningsvis ska få komma hem som i morrn.

Jag lider verkligen med honom och kan inte för mitt liv tänka mig in i hur det kan vara att bli tvungen att lämna vår lilla Nicole i flera dagar såhär i början, men jag beundrar hur stark han är.

Jag har kommit in i de värsta hormonförändrningarna nu och gråter om vartannat för inget och allt och det blir ju verkligen inte bättre av veckans händelser.
Jag tror det är en helt annan sak att klara sig själv med en liten bebis om man är inställd på det; som ensamstående t.ex.
Det är mycket jobbigare när man är införstådd med att man ska kunna hjälpas åt och sen försöka göra allt själv.

Jag löste det hela med att ta flykt ner till mor och far där jag och lillan varit i två nätter nu och kom hem igår. Det var skönt och avslappnande att ha folk omkring sig som kan hjälpa till och stötta och ge råd. massa tack till mommo och mofaa !

barnmorska från bvc var på hembesök här på förmiddagen och det var väldigt skönt att se och höra att allt var som det skulle, och att man gör rätt saker. Det är tusan inte så lätt att veta när man inte har haft barn tidigare.

Jaja.
Snart är allt tillbaka till det normala igen och när vi kommit hemmastadda så ska vi ta kontakt med omvärlden igen, lovar!

Vi har inte glömt bort att vara sociala, vi har bara inte kommit dit än.

Nej, äta uppmaten som står här brevid och så kanske hinna slå igen ögonen en stund innan lilla busan vaknar igen.

Kram på er!