Soffie's liv

Kanske är det bara jag som börjar bli för uppstressad över allt det här med arbete, föräldrapenning, föräldraledighet, sjukpenningsgrundade dagar och beräknad födsel och.... Usch, Sverige har fan inte gjort det till någon dans på rosor att kliva ur ramen av det vardagliga livet.
Alla dessa regler; "meddelas minst två månader innan du vill det" och " minst en månad innan du vill det här" och "man kan inte göra ett skit innan du har ett sånt papper fattar du väl ditt jävla åkerspöke!"

Jag blir mer och mer övertygad om att gravidas plötsliga humörsvängningar inte alls har med hormoner att göra; utan detta är nog mer ett typiskt fall av "blankett-humör".
För min del är det ju som upplagt för pannkaka... inte den man äter utan den som bara faller platt till marken.

Usch,
Ångest.

Det är så mycket mer också när man jobbar på industri som jag; och om jag nu ändå redan talat med min chef om ditten och datten så måste det göras korrekt, och sen skickas in blanketter och sen väntas på svar och sen måste de va meddelat tillbaka till chef helst inom en dag eller så...
Just nu känns de som att jag hinner krysta ut ungen innan jag ens hinner få fram blankett nummer ett...
Gaaahh..

Nej, jag får ge mej med det här för dagen och gå och laga mat istället, få nåt annat att tänka på.