Soffie's liv

Inte marken man går på, den är relativt ointressant. så länge den finns där är jag nöjd.
Nej; årets höjdpunkt för oss byingar. Marken. Dags att åka "hem", försöka titta på vad som finns i stånden mellan alla folk man måste stanna och prata med; visa att man lever; ja de har aldrig vart bättre med mig; jo, precis lika glad som jag alltid har vart; mor o far mår fint.
Alla känner alla.
Alla "vet" allt om en, för de känner ju mina föräldrar.
"Oj, dej har ja inte sett sen du flyttade från oss."
"Jo, jag övergav byn och emigrerade, till samhället 2 mil bort. Duvet, stället intill som det faktiskt finns mer folk än kor per km2"
So shoot me, Im the traitor.
Alltid samma sak, varje år.
Men nej, skulle inte missa de för allt i världen. Varför de? Jag är precis som dom. Jag är också lika nyfiken, jag vill veta vad som händer. Se i smyg på vem som har kommit ilag med vem och höra vilka som inte umgås längre.
Klart jag är som dom.
Man blir som man växer upp.

Nu har jag äntligen hittat alla mina gamla skrivböcker; innehållande alla förvridna idéer om mitt liv.

Så detta poetry corner är en liten lång stig fram till förståendet och insikten om vem jag är, och varför jag vart sådär.
Följetångssaga. gammalt blandas med nytt. kanske för att jag själv ska inse att även fast jag blivit mer vuxen.. har jag inte förändrat min syn på världen märkvärt.


26/9-03
Feel the night
The cold and fear
In the fearless dark
I shead a tear
Miss the tenderness in you
Miss the love that is you
Without you I'm like a broken arrow
Tiny
Fragile
and, oh, so narrow.

---------


Idag när vi alla kom till jobbet möttes vi av en flagga i blått och gult, på halv stång.
Du kom aldrig ända hem natten till Tisdag. En olycka på vägen, på natten; den sker så fort.
Idag har vi fått sörja en arbetskamrat, och för vissa en vän.
Och vi har fått bejaka det faktum att inte ta människorna i vår omgivning för givet.
Du lämnar ett tomrum bakom dig.
Du var omtyckt, du var speciell.
Våra tankar går till din familj.
Nu har du all tid i världen att glida runt i snön på din snöskoter.
Tack för det du gav oss.

-----------


Idag föll domen för en barndomsvän. 3 år.
Tragiskt, verkligen. Inte tragiskt att man får sona för sina handlingar givetvis. Har man gjort ont får man ta sitt straff.
Utan tragiskt för den människan jag kände, skulle aldrig göra det här.
Hur, när, och varför förändrades du?
Kunde man ha gjort någonting?
Jag tror inte jag kommer att träffa dig någonsin igen.
Du kommer inte vara kvar i närheten, och det är nog bäst; för alla.
Men jag saknar det som var du då. Precis som jag saknar det gäng vi var.
Jag önskar dig insikt i ditt liv, bättring i framtiden, och att just framtiden kan göra dig till den du var.


----------

Eftersom det verkar gå en epedemi av sjuka nere på mitt jobb så har jag i två veckor framöver flyttats till kontorstjänst; min gamla avdelning utlastningen. Hälften skönt som skrutt att vara tillbaka till de som jag tycker om, hälften katastrof för att man glömt bort massa, organisationsnivån är lika med noll och allt det där vanliga (same old same old)
Men hade de inte vart för att jag kunde rycka in, då jag har vart på de flesta ställena där nere, och jag kan de där. Hade de antagligen gått åt helvete idag.
Så, tur att jag finns.
Skönt att man är bra till nåt iaf.
Officeduty, here I come.
Tänker glädjas så länge de varar. (en o en halv vecka allså)

Är det för många egon på för lite utrymme? Är det så att blogga får alla (många) att ta fram den värsta sidan av sig själva? Är det så att man har ett behov av att vara elak, men inte vågar i den riktiga världen för att där kommer man ingenstans med att vara onda mot varann?
Jag har inget problem med bloggvärlden, inga här som har varit elaka mot mig; kanske för att jag inte har något behov av att försöka trycka ner människor jag inte känner, eller bry mig om vad de sysslar med i sitt liv.

Om jag finner en blogg för töntig, ointressant eller enformig; väljer jag helt enkelt att gå ur därifrån och inte komma tillbaka igen. Its as simple as that.

Nej då ska man istället tänka; den här människan är för självsäker för sitt egen bästa, den måste vi ta ner på jorden och berätta för att du är inte bättre än någon annan.

Välkommen till den svenska medelvägen av lagom.

Jag läser det intressanta, de som har något att säga, de som tycker om att filosofera över saker precis som jag, de som lever ett intressant liv. De kreativa, och mina vänner, och de som är roliga och pinsamma.

Jag tycker om Hertiginnans blogg,
Det är ingen som trampar på henne, hon är rak; påminner om en mkt god vän till mig.
Precis som jag tycker om Erik Kedings (f.d Hertigen, eller Kungen eller vad han bestämde sig för) blogg.
Han gör saker, kreativt. Och han skriver på ett roligt sätt.
Jag är inte ett dugg intesserad av Blondinbellas blogg; men ger henne ingen skit för det.
Amatory, LifeOfJonas och FamiljenLer är mina vänner, deras liv kommer aldrig bli ointressanta.

Jag är tydligen inte helt ointressant jag heller, stolta Soffie har kommit upp i genomsnitt 30 unika besökare om dagen, förut var det 5 (mina supportande vänner typ)
Och ni kan tycka att det är ynkligt lite, men för mig är det stort; det finns människor där ute som står ut med mitt babbel. Och jag finns, jag är.

  

Hata inte varann, ni blir så små som individer då.
Gör som jag, köp en box-boll och ge er på när de kokar över.

Tack pussgurkor för att ni tittar in här.

Min rädsla, precis som jag gissar många andras är, är att bli gammal och grå och bortglömd. Att man ska bli den där gaggiga irriterande kärringen som mina barn tillslut dumpar på ålderdomshemmet och glömmer bort adressen till.
För vem vill bli gammal?
Vem vill känna att orken försvinner och vem vill behöva drass med en käpp eller rolator?

Men jag har ett livsmål nu.
Ett av många.

Jag satt här i min förkylningsdvala och tittade på dagsteve.
Rättare sagt på Ellen Degeneres Show. Hon är rätt skön.

Där hittade jag mina nya hjältar.
Det är ett gäng gamla kärringar och gubbar på 80+ nånstans där, som har bildat Young @ Heart Chorus.
En kör allså.
Inge konstigt med att gamlingar är i körer. Men det här är en speciell kör, Med väldigt mycke livsglädje. Och de sjunger allt från Outkast till Coldplay till hårdrock; på deras egna speciella sätt.
Jag kunde bara le, skratta och glädjas över hur kul de hade.
Jag vill bli en av dem.
Jag vill ha så mycke livsglädje.

Här är de från Ellen Show, sjungandes "I feel good" och "Hey ya! "
Kolla till slutet, slutet är underbart.

Sjukskriven för tredje gången inom en fyra veckors period; måste vara nytt rekord, i topp fem bästa jag har lyckats med iallafall.

Så jag har inte tagit mig ur pyjamasen än idag, likabra de eftersom jag sov bort hela eftermiddagen. Hostade mig igenom hela natten.
Men jag är ju inte ensam om det. Ser de när jag läser bloggarna här, och ute i riktiga världen också; hösten är här och med den all sorts förkylning.

Men jag är trött på att vara hemma nu, iallafall om jag inte orkar göra nåt.

Så jag bara sitter här, gömd i min mössa, i min myspyjamas, äter fruktsorbet och har boring.

 

Har fått gått hem från jobbet för jag är för förkyld värre.
Hej, men de e tisdag... Sommarkrysset... Lillasyster uppträder med sin Umbrella.
Ödesbestämt =)

Be Mine

Bra bra.
Funkade nu mitt i natten nära sängdags iallafall.

Anna, och den där Daniel.
Jag kommer nu lägga all skuld på er.
Ni är nämligen de i min närhet som har vart/ är sjuka för tillfället.
Så tack för att jag har fått leta fram en snygg tjock halsduk att vira runt halsen, tack för att jag får tillfälle att bälga i mig mitt goda Tropic té med massor av honung, tack för att jag får göra slut på min hostmedicin innan den blir för gammal, och tack för den otroligt sexiga rossliga tonen jag kan få till nu.
Man kan alltid räkna med sina vänner.
Love yous <3

* Satt och pratade strunt med min mamma om allt och ingenting och berättade för henne att jag hade vart på Lillasyster igen. Helt plötsligt kommer de fram att hon har vart ett Ozzy Osbourne fan i ett halvt sekel eller så, och att Hammerfall har blivit nya favoriter, så jag fick göra henne avundsjuk av att berätta att jag sett dem.
Vänta, vad?! Min mor, rockare.. somethings not right here. Sen började hon tala om olika sorters hårdrock och herregud vet allt.



jaja, min mamma the rocker...

till min mamma då..
Ozzy och Lita Ford - Close my eyes forever

... kan vara en kram och en pratstund med Martin Westerstrand, sångare i bandet Lillasyster.



Helmysig kille, vilket man förstås inte får kalla en hårdrockare, så vad ja menade var förstås ascool o megaheavy o nåt sånt.

Klockan kvart i tolv bestämde jag mig till sist för att åka in till Wickan o se dem, Panik!! hann in precis till de började spela.
Tog tio minuter innan jag vart nerstrampad, folk var som galna och jag var nära hysteri för man har ju cellskräck så de heter duga. Till sist hittade jag och Ketchup (numera oxå kallad Spyan, tydligen) en klockren plats precis vid kanten av scenen mellan högtalaren och en bänk; där kom ingen åt att butta på mig så jag kunde börja njuta.
Jättebra, dock något urballad, spelning. Basist Daniel försökte rycka upp mig på scen, men som tur var så stod de en högtalare i vägen.
Ah, allt var helt underbart och rosa moln och allt det där och gjorde underverk för senaste tidens humör.
Tack Lillasyster!

     

Ibland kan man ju undra vem det är som bestämmer i den här lägenheten....



...för ja kunde ju glömma att jag skulle få byta kanal.

   Fighter

   Sackum

   Scarlett


   Blackie

Eftersom jag är tillbaka på jobbet igen så tycker jag att jag ska vara tillbaka i stallet med.
Så upp i sadeln igen.
Igår jobbade jag Blackie på volten i lugn takt, för att se hur mycket jag och framför allt min rygg orkar med efter all kallabalik. Det gick jättebra, men traven gjorde lite ont. Pållen var jätteduktig så allt kändes bra.
Idag var jag och en annan tjej i stallet på utritt och det gick också jättebra. Efter det var jag till ridhuset och mötte upp ägaren till Scarlett och tittade på hur ortoligt mycket hon har utvecklats på de få veckorna hon har vart igång igen. Verkligen en jätteduktig liten tjej.


De kändes bra. är lite öm i ryggen nu, men jag tror att iallafall lite utav de är träningsvärk eftersom jag inte rört mig så mycket.

I'm back on track :-)

Satt och bläddrade bland kanalerna för att fördriva tiden mellan Idol 2008 och So you think you can dance.
Och på Svt1 visar de Väckelsemöte av och med Jonas Gardell.
Jag vet inte vad ni tycker om Jonas Gardell, men jag älskar honom. Han är så snabb i vändningarna och bjuder på sig själv och hans humor är riktigt.....; sjuk, and I love it. Jag beundrar folk som inte bryr sig. Det är en stor kvalitet hos folk. Att inte bry sig om vad folk tycker om en.
Iallafall så är hans show Väckelsemöte väldigt bra.

Till min flashback då.
Anna bjöd mig till denna show när han kom till konserthuset i Örebro; vet inte om det var till födelsedan eller till jul, men det var i present iallafall. Och det var en sån härlig upplevelse.


Nu ska jag titta vidare och mysa lite.


Vad tyckte ni föresten om den nya idoljuryn?
Jag tyckte de va härliga, och jag gillade Hanna skarpt, som sjöng take another little piece of my heart.

Japp, nu handlar de förstås om Lillasyster igen, men de e helt okej att ni tycker att jag är tjatig. Jag är ganska bra på att va de.
Okej, läget är såhär. Jag såg ju Lillasyster på PiP och det var det bästa under min semester, och slår ganska mycket övrigt med.
Nu kommer de igen. På Fredag. På Wictoria.
Jag trodde inte att möjligheten fanns, men tydligen.
Ja , och, va tjatar du om, bara och dra dit.
mja. vi får se. allt är inte rosenrött =)






I övriga nyheter.
Än en gång tillbaka på jobbet igen. De gick väl sådär. Humöret kunde ha vart en sådär miljard gånger mer glatt, men men. Vad förväntar de sig?

Åh, just de.
Jag ser fram emot Magnus Betnérs nya tv-program. I ditt ansikte.
Tror de kan bli bra. Se hur de reagerar =)

nej. jag är för trött för det här
godnatt