Soffie's liv

Jag har en mörk hemlighet. Det är en förmåga. En mörk, hemsk förmåga. En förmåga att se ett stort övereklamerat värde i saker som är betydelselösa, eller som blir betydelselösa i mängdens dunkla djup.
Likt Pippi på sakletaräventyr plockar jag på mig sak efter sak i letandet efter den där speciella spunken, som ingen vet vad de är eller hur det ser ut eller vad man använder det till. Men det är väldigt viktigt att ha en spunk, så man kan ju inte göra sig av med grejer innan man vet om det är en livsviktig spunk eller inte.

Jag svamlar.

Poängen är att jag har en miljard (för att nästan överdriva) pryttlar och mojjänger, som ligger överallt. Det väller ut ur skåpen, öppnar man en låda så anfaller minst fyra prydnadskatter tillsammans med vykort från 80-talet, och ett gäng uttjända pennor från gymnasiet ditt ansikte och lämnar dig märkt, skadad.
Därför öppnar jag aldrig mina lådor eller skåp, om det inte är för att snabbt slänga ner mer saker.
Mer bra o ha till en annan dag (poängterar rimmet)
Man vet faktiskt inte så noga när man kan behöva fyra prydnadskatter, eller trasiga bläckpennor från gymnasiets glansdagar.

Det är faktiskt inte mitt fel.
Det är generna.
Det går i arv.
Jag har lärt mig av min far.
Han har massa bra o ha, och vet ni.
Han har minsann användning av det ett tu tre, det har jag sett.
Fråga inte min mor om den saken dock.
Hon förstår inte.

Men jag måste erkänna att anledning till att jag sitter här och berättar om min mörka hemlighet..,, är för att jag nu har börjat gå igenom allt detta som andra vettiga människor skulle kalla för skräp.
Och jag är lite trött på mig själv.
Jag känner mig mer och mer vettig för var sekund. Och för var sekund har jag mer och mer skräp överallt som åker ner i tunnan.

Jepp.

Så är det.

Jag vägrar flytta med skräpet en flytt till.

För det är officiellt nu.

Jag ska flytta.

(wwiiieeeeeeeee)