Nagelbitning och förhoppningar.
Så hann man precis med en liten Tacos-Mys-stund såhär på fredagskvällen innan det plötsligt var dags för karln att för andra gången på några veckor få åka upp till Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Denna gång är han först i kön, så allt hänger nu på hur donationsorganen mår.
För er som inte vet vad jag talar om så har min älskling gått och väntat i ca ett år på att få en ny njure och bukspottkörtel via donator.
Så två gånger tidigare har vi suttit på varsit håll; jag hemma och han på sjukan, och hållit tummarna för att han ska bli opererad. Hittills utan framgång.
Nu hoppas vi på 3e gången gillt så att han i morgon bitti får sin efterlängtade operation.
Blir han opererad och allt går som de ska så ska han va pigg nog att komma hem om två-tre veckor.
Hur vi ska överleva utan att sitta ihop vid höften som vi typ gjort sen den dagen vi träffades har jag ingen aning om, för de längsta vi vart ifrån varann är ca 1½ dygn. Det är väl bara att gräva fram den dära självständigheten jag haft och bita ihop. Jag är ju inte själv; -Jag har ju en liten skrutt med mig hela tiden, och dessutom så är ju jag hemma och har alla mina kompisar inom räckhåll. Annat för älskling som ska ligga i Uppsala, men han e starkare än jag... och de e ju bara 2½ timma bort.
Så nu håller vi tummarna! 
hoppas de går bra denna gången då..håller tummarna
