Soffie's liv

Låg i sängen i kanske tio minuter innan jag gav upp och satte mig här i köket med dagboken i högsta hugg. Det är så mycket som vill ut ur huvudet på mig. Sidorna är alldeles för små, raderna för korta.
Jag är stundoms ledsen och irriterad, för ja; man får vara det, även om man är härligt gravid och även fast karln äntligen har kommit hem och är hel igen.
Tro det eller ej, men allt handlar inte om just de två sakerna hela tiden. Livet rullar på bakom kulisserna som de alltid har gjort och det livet är precis som vanligt.
Kanske något tystare.
Som att ljuden stundoms blir satt på mute-läge. Eller att man bara inser att det inte finns några ljud där att höra.
Det är saknaden av förut regelbundna saker som slår en med dess tystnad; med dess försvinnande. Nästan så hårt så man undrar om det någonsin fanns nåt där till att börja med. Kanske trodde man bara det.
Jag har de senaste dagarna blivit starkt medveten och två ord; Betydande, och Betydelselös.
Jag trodde alltid att man lätt kunde känna av den markanta skillnaden mellan dessa två motsatser, men tydligen är känsla något jag missa att känna efter på.

Men en pannkaka har alltid två sidor, hur hårt de än missar stekpannan efter sin saltomortal och krachlandar på golvet.

Jag har så svårt för att vara arg på i synnerhet en sak som gör mig ledsen nu. Vore jag en självisk människa skulle jag bara vara arg och inte ledsen och jag skulle inte ens försöka att förstå och slå bort. Men saker verkar aldrig vara så lätta att man tillåts lyxen av endast en känsla för saker i fråga. Det är jobbigt och det gör att jag väljer att skärma av mig själv från att konfrontera sakfrågan vilket bara kommer att bli fel i längden, och kommer hinna gro mer ledsamhet i själen.

En annan sak som irriterar mig nu har mest resulterat i en konstaterande axelryckning om att i frågan huruvida ordet Betydande eller Betydelselös står närmast till hands verkar det efter massa tungt tänkande fram och tillbaka kännas som att allt man ansträngt sig med verkar vara just det senare, Betydelselöst. Det gör så ont att tro på, men jag verkar inte bli bevisad motsatsen, om jag inte anstränger mig ännumer vill säga och fortsätta precis som förut. Men livet förändras för oss alla och den ansträngningen kan numer inte bara komma från ett håll.


Tack gode gud för att förutom att vi här hemma drunknar i utgifter iallafall inte har några problem inom husets ramar. Och det är så skönt att ha någon vid sin sida hela tiden som orkar lyssna, orkar förstå och som inte dömmer mig för att jag är en tyckande och argumenterande varelse. Och jag är så glad för att jag kan göra detsamma för honom.
Jag hoppas att alla kan få lyxen i sitt liv att hitta en människa att dela allt i samförstånd med, vare sig det är bra eller dåliga saker.
I nöd och lust så att säga.


I sinom tid löser sig alla problem man har, en del av sig själva och andra får man hjälpa lite på traven.
Ja, det är meningen att skriva kryptiskt och konstigt, och nej ni behöver inte egentligen förstå vad det på riktigt är jag talar om. Jag bara skriver nu, och den här bloggen handlar trots allt inte om att jag ska drypa ut hela min själ och alla mina innersta känslor till alla nyfikna där ute; det har jag min lilla dagbok till, den med alldeles för små sidor, och för korta rader. För den dömmer inte heller, och den kommer inte med kommentarer eller förmaningar och den tycker inte jag är löjlig för de saker jag känner och tycker. Hur det än är så har folk alltid saker som de tycker om det man säger, och saker som de tycker att man inte borde tycka. Tillfällena är inte alltid rätt för sånt.

I morrn när jag vaknar kommer jag vara samma lilla glada höggravida knäppgök som jag alltid är nuförtiden, så ni behöver inte kasta nummer till psykologer på mig. Jag är en människa som faktiskt kan hantera mina känslosvallningar, jag har många års erfarenhet.

Gonatt på er.