Soffie's liv

Medan jag käkade frukost idag tittade jag ut på grannen där hon pulsat ut i snön på bakgården för att hänga tvätt.
Vårtecken?
Vansinne, tvätten blir väl inte torr bara för att solen lyser och det blåser lite; det är knappt plusgrader ute!
Jaja, hon vet nog vad som är bäst för hennes tvätt. Hon har ju aldrig lagt sig i hur jag sköter min tvätt så jag ska inte vara oförskämd, en såndär granne som lägger näsan i blöt.

Vaknade som vanligt utav morgonsamtalet från min Älskling, pigg som en lärka var han (ännu ett fall av plötsliga vårkänslor) och berättade att han varit ute på promenad i solen och att allt var jättebra. Själv hade jag då ännu inte sett solen eftersom jag vägrat släppa kudden vid den tidpunkten.
Jag blir så lycklig av att höra att han mår bättre och kanske börjar se ljuset i tunnelns slut.
Vi var ju på tur upp till han igår igen, far och jag, i sällskap denna gång av mina svärföräldrar. Skönt att få se han och ta i han och veta att han blir bättre, även fast de känns lite bökigt att resa upp dit med magen sparkandes och BB-redo-väskan i högsta hugg. Men Han är ju mitt mål, så då känns det lätt.

Idag får vi välla se vad som händer, Anna och Daniel kommer in på fika iallafall, och nu för att kicka igång min dag ska jag nog ta mig ut och hämta in några dagars post som väntar i lådan och se hur parkeringsvänlig vår uppfart är nu i töandet. Hur dagen sen ter sig blir väl ett kapitel att berätta om senare.