Soffie's liv

Jaja, Jag är några veckor sen med hela denna Happy Halloween grejen... Men vet ni, de e bara sånt ni får ta om ni ska hålla på och läsa min blogg.

Det är faktiskt inge större fel på mig bara för att jag är lite efter ibland.

Jo och just nu är jag ju hemkommen från en ypperligt trevligt tillställning på Café Kaffebönan i Åtorp.

Har ni vägarna förbi där (*torrt skämt*) så måste ni verkligen fika där!

Tillställningen hålls 2 ggr om året (Påsk o Halloween) och kallas Häxfest.

Påsk och Halloween vet ju alla är helgdagar uppförda för att helga husens alla gnälliga kärringar.

Dock fanns det inga sånna på vår fest i Åtorp.

Inge gnäll, bara babbel och tjatter och alldeles för mycket och för god mat.

Stackars oss!

Detta event delades förstås med min kära Syster Eva-Lena! Tack för en underbar kväll! Alltid kul att få chansen att umgås mer!

Halla lollul luuuull"

"Laaala laalaala etc etc "

Vår lilla Nicole har lärt sig Bä bä vita lamm sången förstår ni.

Duktiga lilla själ!

Det är så svårt att förklara för någon som inte ännu är förälder hur det liksom kan ... ja...

Typ isa i hjärtat av glädje när ens lilla hjärtegull lär sig något nytt och fantastiskt.

Och det går inte heller att förklara hur man inte kan neka detta lilla underbara väsen en kaka till när hon säger

"Mera kaka, Tack!!" och lägger huvudet på sne och fångar en med de där stora klotrunda ögonen.

Jisses.

Man är ju helt förlorad.

Nu ska jag berätta om en rolig sak
som har huvudet fram och arslet bak!

Nej, vänta... jag börjar om!


En Skvader är en lustig sak

med en Hare i fram, och en Tjäder till bak.

Om äktheten tvistar sällan de lärde

ty denna mytiska filur kan man nog lätt avfärd-e!

Det var en dag på jobbet vi kom att diskutera lustiga djur

då en av våra byäldste gubbar sett på teve att

-De va en man som en Is-Grizzly skjöt, med bravur!

Att en frusen Isbjörnshane skulle sökt sig till en mer varmblodad art är väl lätt att förstå.

Med en grinig Isbjörnshona vill man ingen säd så

tanter är gnälliga nog ändå, eller hur!

Byäldste gubbe nummer 2 ville då berätta en värre historia,

ja för värst ska va värst, ni vet.

De va en man som 1874

faktiskt sköt en Skvader.. de vill ja allt bedyra!

-Det är sant, dom finns!

Men ja tänkte nog att gubbarna börjat yra!

....Som vilken resonligt människa som helst började ja snabbt att googla.

Visst är det så att det en gång fanns en skrönig gubbe som 1874 gillade att dra jägarhistorier, och i ytterligare ett fall av Värst ska va värst så sa han då att han (som för övrigt hette Håkan Dahlmark) skjutit ett djur som var hälften hare, hälften tjäder.

Jo just de, de e klart...

Han såg nog en Griffin (mytologiskt väsen, hälften örn hälften lejon) på vägen hem också, men hade inte kulor kvar att skjuta DEN med!

Ha ha.

Lustigt är hur mycket som spunnits vidare på denna enda jägar historia (kanske han led av vanföreställningar stackarn) då han lät någon avbilda detta på en tavla som senare skänkts till forminnesföreningen i Medelpad. En uppstoppad version har skapats (bedyrar skapats, då det inte är ett origial på en påstådd skvader)

Och detta djur har tillochmed en latinsk artbetäckning -Tetrao lepus pseudo-hybridus rarissimus L

Jag undrar om Storsjö-odjuret har en latinsk betäckning...

Så nu är frågan, lönar det sig i längden att ljuga ihop rövarhistorier, så länge man är övertygande nog?

Har man i detta fall gått en vanföreställning till mötes för den goda saken skull, för att man inte har hjärta nog att säga till en gammal man att han nog måste ha sett fel?

Han hade nog inte glasögonen på sig den dan i skogen!

Inte konstigt att världen kryllar av diverse Loch Ness- odjur och Bigfootar och tomtar på loftet.

Jag tror faktiskt att allt nästan bara är Tomtar på loftet.

Fast gör ja verkligen det?

Ha ha, jag ljuger nog lite för er.

Jag tror ju på spöken,

så kanske också här går inte hissen ända upp till alla tomtarna på mitt loft.

Fast spöken är ju bevisat.

Hursom helst så vet ja ju redan sen förut att jag jobbar med väldigt envisa gamla karlar, men ja vart nu igen påmind om detta då jag inte ens med information från Medelpads fornminnesförenings egna hemsida (klicka klicka) kunde övertyga dem om att nåt som en Skvader, de existerar faktiskt inte.

-Man ska inte tro allt man läser på internet, flicka lilla.

Gammal vet bäst, förstås, så det är bara att låta dem vinna.

Poängen är att jag gillar att jobba med dessa gamla gubbar, för med dem finns det alltid nåt att sätta igång hjärnkontoret med att diskutera.

Jag sa till min man att - Här ska du få nåt till dig, som ser ut som jag vill ;)

Denna tändsticksask pryder fint spiselhällen i vardagsrummet. Och kul med triagelformen, eller va säger ni?

Tänk hur lite överblivna pappersbitar och några tygblommor kan förgylla vardagen så.

Jag har varken tid, ork eller lust att blogga, och det blir inte enklare in case of blogg-lust att vår nya laptop pajjat, och det gamla sitter karln som klistrad framför varenda kväll inne på sin cartown (facebook-spel) värld och photoshappar bilar.

Nej jag försöker inte ens fajtas om datorn.

Så fort jag hinner och orkar (om det nu kommer inträffa samtidigt) så ska jag rensa ur bilder ur den nya datorn så att min data-guru håkan får ta med den och installera om alltihopa... SKOJ! Tur att vi bara haft den i 4 veckor så de inte finns så mycke på den..

Ja, nej jag har inte tid med det här, jag ska ner i källarn och slå in present och bygga ihop ett kort, farmor (nicoles farmor, inte min) fyller 70 i morrn!

Kram på er!

Det handlar om handarbete naturligtvis, och virkade, sexkantiga, mormorsrutor specifikt.

Det tar mig ungefär en timma att knåpa ihop en ruta, och jag tar mig den stunden varje kväll att varva ner med just detta innan sängdags.

Kanske tar det mig ett år att få ihop en pläd att vira runt kroppen framför teven och mysa i, men tänk känslan av att mysa i något man lagt ner sin själ i!

Hur är ni med och skapar världen omkring er?

Det är vår hemlis att jag har haft en riktig lyxdag med Kaffe till morgon nyheterna och ett korsord (jösses jag är 60 år i sinnet) och sedan legat i badet och tagit igen mig ( ja, i hela 15 minuter för det är ungefär vad jag kan klara att sitta still och kolla in i väggen).

Och när jag sedan nu riktigt skrubbat och sminkat och tuperat och ståjjat så kom jag på att det faktiskt är en ypperlig tid att ta ett nytt foto till bloggen och fejsbocken.

Vem vet när jag alls är sminkad eller alls fotovänlig igen när jag nu nästa vecka börjar jobba också.

så med en jättebra pose-spegel bakom kameran  så går de ju jättebra att få fram nån hyfsad bild på fejset som sitter på denna bloggare... elle?

Men hur ska man posera då?  Jag vet inte, men sen är man ju ingen top model wannabe heller, eller nån " dagens outfit bloggare" som tydligen är det som gör en person "inne"..


Kanske en liten överdriven min som visar att jag har självdistans?!

Nja.... Folk skulle nog bara hävda att det inte visar på självdistans utan med på att det verkliga inre smyger sig ut.


Nej, numera är man ju en LAGOM person som i allmänhet ser lite LAGOM ut, så jag tror jag nöjer mig med en LAGOM bild..




Sån är de!

Elle....

Igår sa jag till granntanten att jag skulle klippa häcken mellan oss hela dagen idag så att den ska buska till sig ordentligt när den växer upp. Hon sa att hon hade mycket att göra och jag sa att det gör inget, jag gör de jag hinner. Tydligen så va jag inte betrodd med att klippa häck, för när jag kom upp i morse så hade hon redan på kvällen hafsat över häcken så snabbt och slarvigt det bara gick, det jag var betrodd med var tydligen att städa efter henne! Så jag har surmulet städat, rensat bort allt ogräs, finjusterat med sekatör så att häcken faktiskt ska buska sig ända ner. Och på en liten bit som de inte ser bakom buskar och grejer som hon glömt hafsa över så testade jag att klippa på ett annat sätt för att se om det blir som jag tänkt nästa år. Efter att ha tagit igen mig och käkat värktabletter så skulle jag ta tag i den sista lilla metern som var kvar nu. då kommer hon med sin sekatör och börjar klippa om det jag har gjort, och går över på vår gård och klipper ner det lilla jag fick klippa som jag ville, för de skulle nog inte gå bra iallafall, och så skulle hon börja klippa bort roserna som växer på vår sida och pratade oupphörlligen om hur hon tycker och tänker. Jag fattar inte hur människan demonstrativt kan gå och klippa liiiite liiiite till här och där bara för att visa sig viktig och visa att hon bestämmer hur de ska bli klippt. Jag gjorde det enda jag hade fattningen till att göra när hon inte lyssnade på vad jag försökte säga... Kastade mina handskar i backen och gick in och smällde igen dörren, och grät. För jag hade nog skällt sönder vår grannsämja annars. Är det bara jag som tycker att det var väldigt respektlöst gjort? Ville hon inte betro mig med att klippa häcken själv så kunde hon väl ha sagt det igår när jag talade med henne och gick igenom hur jag tänkte? När jag gått in så stod hon och hånade om hur sur jag blev och hon får väl lov att limma tillbaka det hon klippte om det nu ska vara så...

Det är det man får för att engagera sig i att vilja göra något...

Igår sa jag till granntanten att jag skulle klippa häcken mellan oss hela dagen idag så att den ska buska till sig ordentligt när den växer upp. Hon sa att hon hade mycket att göra och jag sa att det gör inget, jag gör de jag hinner. Tydligen så va jag inte betrodd med att klippa häck, för när jag kom upp i morse så hade hon redan på kvällen hafsat över häcken så snabbt och slarvigt det bara gick, det jag var betrodd med var tydligen att städa efter henne! Så jag har surmulet städat, rensat bort allt ogräs, finjusterat med sekatör så att häcken faktiskt ska buska sig ända ner. Och på en liten bit som de inte ser bakom buskar och grejer som hon glömt hafsa över så testade jag att klippa på ett annat sätt för att se om det blir som jag tänkt nästa år. Efter att ha tagit igen mig och käkat värktabletter så skulle jag ta tag i den sista lilla metern som var kvar nu. då kommer hon med sin sekatör och börjar klippa om det jag har gjort, och går över på vår gård och klipper ner det lilla jag fick klippa som jag ville, för de skulle nog inte gå bra iallafall, och så skulle hon börja klippa bort roserna som växer på vår sida och pratade oupphörlligen om hur hon tycker och tänker. Jag fattar inte hur människan demonstrativt kan gå och klippa liiiite liiiite till här och där bara för att visa sig viktig och visa att hon bestämmer hur de ska bli klippt. Jag gjorde det enda jag hade fattningen till att göra när hon inte lyssnade på vad jag försökte säga... Kastade mina handskar i backen och gick in och smällde igen dörren, och grät. För jag hade nog skällt sönder vår grannsämja annars. Är det bara jag som tycker att det var väldigt respektlöst gjort? Ville hon inte betro mig med att klippa häcken själv så kunde hon väl ha sagt det igår när jag talade med henne och gick igenom hur jag tänkte? När jag gått in så stod hon och hånade om hur sur jag blev och hon får väl lov att limma tillbaka det hon klippte om det nu ska vara så...

Det är det man får för att engagera sig i att vilja göra något...

Och ja, de kan nog stämma för jag kan inte alls finna några paraleller mellan mig och Eva Longoria.

Och nog blir jag mer och mer lik en hemmafru och gammeltant än en pingla och partytjej, men va gör de.

Huvudsaken är väl att man trivs i det man gör.

Och jag är inte rädd att sticka ut hakan och säga -Jag virkar minsann mormorsrutor nu, och gör hemmagjord gelé!

Och de var gelén vi skulle ta upp nu.

Steg för steg.

För kanske finns det någon mer ung snärta som gått och blivit gammeltant och vill prova att göra god rödvinbärsgelé, helt utan tillsatser eller konserveringsmedel!

Steg 1.

Gå till närmsta rödvinbärsbuske och börja plocka! Om busken inte står på din egen tomt, så fråga om lov först! De blir så mycket enklare så!

Observera! För att slippa ha i tillsatt pektin (det som får gelén att bli gelé liksom) bör bären plockas nymogna!! Ju mer de mognar desto mindre pektin i bären, och större risk för att gelén mer blir till en sörja i slutändan.

Kan säga att jag plockade i senaste laget, men de gick!

Mängd? Tja, beror på hur mycket man vill ha. Jag plockade ca 4 liter bär.

Steg 2.

Koka bären i 10 min.

Man behöver bara tillsätta nån knapp deciliter med vatten i grytan för att det inte ska koka torrt i början.

Bären behöver inte rensas från kvistar eller blad.

Rör om då och då, sådär litegrann ni vet.

Steg 3.

Fram med en saft-sil och börja sila.

Låna mormors eller köp en i affären för ca 100-lappen. Jag fick min av mor, och köpte ny silduk för en 20a.

I med bären i silduken och låt det rinna och droppa klart, var inte på och mosa runt en massa med bären, det sköter sig själv så ta en kaffe sålänge!

Steg 4.

Gör rent kastrullen, eller ta en annan, och häll i saften. Tillsätt 6dl socker för varje liter bärsaft. (så se till att mäta upp hur mycket saft du fått ut ur bären)

Jag fick knappt 1 liter saft på mina 4 liter bär, så jag hällde i ca 5½ dl socker. Med detta blev gelén lite syrligare än enligt recept (jag hade kunnat hälla i 6dl socker för att få den riktigt söta gelén min mor gör)

Koka i 10 minuter ( man kan koka upp till 20 min om man vill vara riktigt säker på att gelén ska bli fast, men ej mer än 20 minuter!)

Rör om så att inte sockret kokar fast, skumma av allt skum som dyker upp. Skummet är bakterier som kokar bort från saften. Använd en liten sil eller dylikt.

Steg 5.

Häll upp i frys-säkra behållare då denna gelé inte innehåller några konserveringsmedel så står det sig ca 4 veckor i kylskåp, och resten får frysas in för senare måltider!

Sätt på locket genast och låt svalna, sen in i kylskåp ett dygn. Sen kan man äta eller frysa in eller ge bort :)

Lätt som en plätt!

Effektiv tid med kokning och avrinning och upphällning tog det mig ca 1½ timme. bären kan ju ta den tid de tar att plocka!

De va allt från gammeltanten för denna gången!

Hoppas att du nu får det bra i din sista vila och att du är på en plats med lummiga skogar, breda ängar. Hoppas du fångar mycket fisk där, och har tillgång till alla kattmyntegodisar du orkar äta.

Tack till den otroligt snälla människa som fann dig och såg till att Snutten blev begravd, det är en så otroligt snäll sak att göra!

Och jag hoppas att den människa som hade oturen att köra på Snutten känner dåligt samvete för att han inte såg till så att Snutten slapp lida! Ingen kan hjälpa att man kör på ett djur, men man kan se till att hjälpa dem så de slipper ligga och lida!

Snutten, du är saknad och älskad.

puss på din lilla gråa nos!

Svenskarnas matlagningsguld. Hur skulle vi någonsin få kött på benen utan den härligt svenska kokta potatisen.

Och såhär års när suget efter den härligt färska potatisen kurrar i magen på landsmännen så de första färkisarna som kommer ut på marknaden verkligen är värda sin vikt i guld!

Min uppriktiga åsikt om potatis då.

Finns väl inget så vidrigt smaklöst som en hederlig svensk kokt potatis! Och i synnerhet inte den vattniga blöta smaken av färskpotatis!

Tanken på att stoppa en sådan i munnen utan att den är mosad i den största mängd sås ger mig kalla karlar (kårar) springandes upp och ner för ryggraden.

Nej tacka gudarna för sås! Det riktiga svenska guldet borde nog egentligen vara brunsåsen, aldrig har väl nåt så omärkningsvärd varit en sån livsräddare.

Aldrig hör man någon uppskatta brunsåsen i samma bemärkelse som knölen i jorden.

Om min bror Aulis hörde (läste) mig nu skulle det stocka sig i halsen och tårarna skulle spruta av skrattsalvorna ur hans gladlynta strupe. Den mannen har då aldrig låtit mig glömma hur vi satt och trugade för att få mig att äta detta hemska bruna som någon hemsk kokerska på Nalles restaurang dränkt mina kära köttbullar i. Och jag erkänner att för att ha varit så misstänksam och ovillig mot all mat när jag var liten palt, så har jag upptäckt destå mer gott på senare år.

Ja, oh helga brunsåsen. Och all sås för den delen.

Jag äter kokt potatis mer som ett tuggmotstånd i sås.

Och tacka gudarna för att vårt älskade svenska guld är så mångsidigt.

För om potatisen inte är dränkt i sås, så kan man ju alltid steka den i en himlans massa smör, för så smakar ju potatisen smör istället. Eller när potatisen får i uppgift att smaka grädde i en underbar gratäng, gärna en som är varvad med rökt lax. Det är guld de!

Ja hallelulja för pommes frites, rårakor, gratänger, kroketter och det kryddsmakande moset!

Och det var där mina tankegångar började idag. Med moset.

Läsandes denna artikel om en väns låtsasfarsa, som inte bara är en underbar revyartist, men också en av de mest uppskattade korvgubbarna som någonsin varit korvgubbe. Och han har skrivit en bok om sitt ljuva liv i korvmojjen och runt omkring som heter Första Mosbok!

Visste jag vart den gick att få fatt i skulle jag gärna läsa den, för jag tror den är himla bra.

Men i väntan på att kanske få läsa den bok han håller på med nu, så kan jag alltid följa denna gubbes galna tankegångar på hans blogg, eller på världens mest triviala sajt Facebook.

Jag läste iallafall om han på tidningssajten samtidigt som jag tittade ner på min gaffel och fnissade lite åt hur absurt mycket sås det går åt för att jag ska mosa in potatisen i hålet i fejset.

Och sen började detta vansinne.

För det måste vara lite vansinnigt att ha en sån tankeutläggning om potatis?!

Visst måste det finnas något annat att grubbla över en söndag som denna?

Äh, huruvida jag har förlorat dyrbar söndagstid över att inte tycka om potatis, men verkligen tycka om pommes, de tänker inte jag grubbla mer över!

Ha de!

Men sjujädrans vilken läcker häck de vart i slutändan!

Som Anna så fint uttryckte det när jag hänvisade till att det var häcken i trädgården jag skulle prova på att trimma för första gången -"Ja jag hoppas att det är trädgårdshäcken... Kan du klippa den andra häcken med sax så tycker jag nog lite synd om Frippa (min man)....

En mycket nöjd bebis var igår hos sin faster och vi fick prova på studsmattan.

OJ så roligt de var!

Iii-een! (Igen) tjöt en lycklig bebis kiknandes av skratt.

Det bubblar i hela kroppen när man hör ett sånt skratt.

Jösses va man älskar denna Bus-Unge!

Fast man kan ju inte alltid vara glad... men det räknar inte mamma och pappa med heller..

Men i lördagskväll var det en väldigt glad och trött bebis som såg tillbaka ut över stranden efter sitt allra första dopp i sjön, och det var varm och kul och lång-grunt så de va bara att springa upp och ner ur vattnet och köra slut på mamma och pappa.

Att bada är livet!

Vi vill ju främst se tornerspelen som jag har hört så mycket bra om. Det är det sista som händer på dagen i Hova så vår lilla tös kommer få känna på hur de är att vara uppe lite senare än hon brukar.

Hova Riddarvecka håller på till den 17 juli, och vill ni veta mer kan ni klicka här----> riddarveckan.com

Tycker de ska bli så mysigt att gå runt och titta på alla utklädda människor och få ta in alla intryck som ett barn.

Kanske dyker Robin Hood upp runt hörnet!

Vem vet.

Ha en bra måndag!

Om jag ska få klart allt jag har planerat i sommar innan jag börjar jobba så måste jag ta alla chanser jag får att försöka göra saker.

Får väl se hur många chanser jag får...